Min man och jag är ganska olika som personer, vi delar dock samma grundvärderingar vilket gör att det funkar ändå på något vis. Vi har diskuterat, stridit, varit oense - kalla det vad du vill, många, många gånger genom åren - om små saker och om stora.
Sakta men säkert har vi börjat komma överens - lite enklare och snabbare än tidigare. Tror vi båda två har börjat välja våra strider och vara lite mer generösa mot varandra helt enkelt. Jag har accepterat att jag inte måste vara detaljinvolverad i allt som sker i hushållet - det blir bra ändå för jag litar på honom. Och jag väljer aktivt att se hans positiva sidor - varje dag gör jag det valet - och att uppskatta honom för just den han är.
Och vi har lärt känna varandra - han vet tex att jag sällan menar så illa som det kan låta :-) - och jag vet att bara för att han inte använder sammma sätt att uttrycka uppskattning som jag betyder det inte att han inte uppskattar mig.
Det enda (nästan) som vi är oense om nuförtiden är barnuppfostran och saker som rör vår dotter - och det ser jag som ett uttryck dels för att vi bryr oss så mycket båda två och dels för att vi har blivit uppfostrade så otroligt olika.
Summasummarum - jag har lärt mig att inte ta alla strider, att ge efter ibland, att lita på att andra kan fatta bra beslut - och fått ett behagligare liv. Från stridis till mjukis :-)
Ett citat ( vet dock inte av vem) har också följt mig på vägen och varit en bra påminnelse om att alla är vi olika och att vi älskar så gott vi kan
Slutsvamlat från mig så nu sticker jag o handlar - ha en bra dag därute!
Iklädd klassisk ullkappa från Muka, jaquard long socks, lovely knit beanie och Ester Eleonora scarf - varmt o gosigt en kall dag!
Å sicket bra och klokt inlägg! Jobbar för tillfället på att försöka göra rätt val i livet och låta dem styra mig till förhoppningsvis rätt man, efter ååååår av destruktiva förhållanden.
SvaraRaderaKärlek!